Mötet med Ohmaidjiin och Karin

Jag återsåg Karin för första gången på Själsö. Det lilla fiskeläget som, med sitt udda namn, ligger på västra Gotland och dit jag då, efter ett antal år i storstadsexil, återvänt till barndomsbygden för att hitta tillbaks till mina rötter.

Mitt fysiska ursprung finns att finna hos de gotländska fiskartorparna som fram tills ganska nyligen verkligen varit ett Frihetens folk med månghundraåriga traditioner och sin egensinniga kultur. Jag är nog en ganska patriotisk gute men vem blir inte imponerad av denna ö och dess historia.

Vad jag vid detta tillfälle  inte kände till var att man faktiskt kan återse någon för första gången – att reinkarnation verkligen är en fysisk realitet och att det finns en myriad av icke-fysiska varelser, impulser och mönster som hela skapelsen och vi själva är sammanbundna med och vi är alla beroende av varandra. En universiell samvaro som i en allt mer tilltagande styrka påverkar vårt liv på Jorden och hela universum och som vi till motsvarande del påverkar. Det är definitivt vårt mänskliga ansvar att tänka på vad vi stoppar in i väven. Medvetet och omedvetet. Dessa osynliga trådar av tillvarons väv som är allting – överallt – hela tiden, för oss framåt och ger oss fysiska likväl som icke-fysiska möten med människor och väsen. Inför varje val av vår fri vilja – vid varje parareal – försöker omgivningen att på verka oss till att fatta ”rätt” beslut. Om vi är ”vakna” kan detta trigga oss, ge oss aha-upplevelser och därigenom tillgång till olika nycklar eller ledtrådar som vi kan använda oss av i sökandet efter vårt egna sanna väsen och ursprung. Man hittar brunnen och hinken som krävs för att man skall kunna hissa upp det vattnen man behöver. Ibland kan man till och med få nycklar som kan hjälpa andra varelser att hitta brunnen eller sin väg… Detta möte skulle komma att förändra min syn på mig själv och på ALLTET i grunden. Händelsen utgjorde en väckelse, en initiering till en ökande närvaro och samspel med vad jag kallar ”övervåningen”.

Jag har under de sista åren stött på många människor som har kontakt med den skara väsen som utgör det jag kallar övervåningen. I egentlig mening inte är övervåningen ”över” oss, utan bara mitt namn på den icke-fysiska skara individer som sammarbetar i detta universum och framför allt på denna planet vid denna upplysningens tidevarv.D.v.s det samspel mellan energier och dimensioner som vår historia, vårt varande och vår framtid sammanvävs av. Mötet med Karin ledde till en serie händelser och nya möten och jag hade förmodligen misstrott sanningshalten om någon annan återgivit händelserna för mig på det sett jag upplevt dom. ”Övervåningen” kallar den roll jag har i att identifiera och avkoda vissa av bitarna i det spännande pussel som vår existens är.

Jessica, min gamla vän och dessutom den person som i början på 90-talet visade mig att jag hade förmåga att ge healing hade arrangerat en grillmiddag för att hon tyckte det var viktigt att Karin och jag skulle träffas. Hon hade tjatat en längre tid på mig och ville dessutom att jag skulle låta Karin kanalisera mina guider. Jag visste inte vad guider var och jag kunde inte inse hur det skulle kunna tillföra mig något, att betala en dagslön till någon som skulle ge andlig rådgivning – var för mig hokus pokus. Jag skulle dock få många anledningar till att omvärdera.

Jag har alltid försökt vara mottaglig och öppen för det som ligger utanför vår inlärda och beslöjade verklighet. Genom åren hade jag haft förmånen att få delta vid flera andliga seminarium och teachings – i vissa fall med fantastiska lärare. Att de i mina ögon upprätthöll visdom och moral i varierande kvalitet hade jag aldrig varit rädd att säga. En hel del esoterisk litteratur har genom åren passerat framför mina ögon. Böcker som av vissa kallas ”kvasiintelligenta”  eller ”tvärvetenskapliga”, inspirerade av New age och folktro. Det genomgripande budskapet i denna litteratur är ändå en tilltro till framtiden – den nya tiden. Men jag var vid denna tid helt okunnig om vad just kanalisering kunde innebära.

Jessica tyckte ”du borde få lite fart och bättre använda mig av mina inneboende förmågor och talanger”.  Kvinnan som jag känt i nästan 20 år tyckte att jag levde alltför hårt med mycket krogliv och att det nu var dags att möta och lära mig förstå, mitt sanna jag. Jag var skeptisk.

Vi satt därför på stranden en strålande och ljummen sommarkväll i juli 1997 medan solen sänkte sig i havet. Reflexen av den sjunkande solen skapade en gata av ljus in i evigheten och sjöfåglarna kryssade med sina ungar bland stenarna i havsbrynet. Vi satt där tillsammans. Fyra personer, ovetande om att vi hade en mycket lång och absolut gemensam historia, men ändå kände vi en stark gemenskap.Kvällen gick fort med det nyfunna och trevliga sällskapet. Vi åt gott, drack vin och betraktade solnedgången medan vi samtalade. Allt kändes naturligt avslappnat och trevligt och det spordes om livet, sorger och glädjeämnen.

Jessica tog mig avsides och berättade att guiderna vid Karins kanalisering hade berättat om flera av Jessicas personliga rädslor och tankegångar. Det hade handlat om saker och ting, så pass utomordentligt personliga och som Karin absolut inte kunde känna till. Hon menade att hon kunde gå i god för att Karin verkligen förmedlade kontakten med något utanför vår greppbara verklighet. Hon bedyrade Karins mediala förmågor och lovade till och med att betala halva avgiften bara jag lät mig kanaliseras. Jag skulle få en skjuts framåt/uppåt menade hon. Eftersom Jessica, i mina ögon, är en andligt orienterad varelse som jag hade fullt förtroende för, (Hon var en av de första Reikimasters som fanns i Sverige), var jag på väg att låta mig förföras av idén.

Att Karin var en både trevlig, humoristisk och intelligent flicka underlättade mitt beslut. Så med Jessicas ”subventionering” i ryggen bestämde jag mig för att ”offra” de 200 kr som krävdes för att få uppleva vad en kanalisering innebar och hur det fungerade. Kvällen hade byggt upp en spänning kring ämnet och när jag jämförde det hela med kostnaden för en köttbit och en öl på krogen, tänkte jag för mig själv att jag skulle åtminstone få en god historia att berätta. Vi pratade igenom hur det hela skulle gå till och beslutade, att vi i enligt min önskan, skulle sätta oss på Bruceboberget. Detta vid en vacker utsiktsplats som jag alltid kallat för kungaklippan som hade en milsvid utsikt över Själsö och havet. Överenskommelsen blev att vi skulle utföra  själva kanaliseringen på förmiddagen.

1984 hade jag träffat Ambres, vilket var en omtumlande och uppväckande erfarenhet. Jag ägde ideellt utgivna utskrifter av hans budskap sedan flera år och hans förmedling hade ofta hjälpt mig när jag varit under isen eller ville försöka förstå sambanden i kosmos och min egen roll i vår verklighet. För det är ju vår verklighet. Eller hur? I min grundsyn är jag skeptisk mot människor som slog mynt av sina ”utomsinnerliga” förmågor och de som sålde sitt hokuspokus till sökande och trasiga människor som letade en gnutta hopp för att stå ut. Jag ställde mig därför ganska kritisk till att låta mig kanaliseras av Karin. Till en kostnad som motsvarade ett dagsverke. En av avigsidorna med New Age och nyandligheten är ju tyvärr alla dessa lycksökare som leker schamaner och ordnar kurser för att fylla den egna börsen och bygger toppstyrda pyramidsystem. För att inte tala om de världsomspännande institutionerna som Sceintologikyrkan, vilka hjärntvättar och skapar beroende hos människor som ibland kan få betala upp till en halv miljon kronor i kursavgifter. Kan man köpa sig upplysning? Så tyvärr, allt för ofta har profeter och healers ett sorts kärleksbudskap som mest riktas mot den egna plånboken eller jakten efter gurustatus. Ibland med en illa dold överlägsenhet gentemot andra.

Jag trodde att varken jag själv eller någon annan behövde någon ”guru” för att bli en bättre och hel människa. Svaren finns säkert i oss själva. Men jag menade att om någon människa hade svaren som en medmänniska behövde för att bli en hel och lycklig , så skulle inte pengar behöva stå emellan förmedlingen till denna visdom och insikt.   Om man jämförde situationen där en läkare står overksam bredvid en människa som håller på att förblöda för att hon inte har tillräckligt med guld i fickan, så måste det brista i det fundamentalt grundläggande att vara människa. Jag menade om någon nu har en patentlösning till ”frälsning och insikt” – så varför inte låta det bli tillgängligt för alla? Tog Jesus, Buddha och Muhammed betalt? Jag tror inte det. Men däremot deras självutvalda efterkommande! Kan det vara därför världen ser ut som vad den gör

Vi gick hemåt i den ljusa sommarkvällen och satte oss på Jessicas veranda där vi större delen av natten och diskuterade livet, döden  och världens tilltagande sökande efter andlighet och frälsning i sällskap med ytterligare en flaska vin. Jag njöt i fulla drag av våra insikter och mina nya vänner. Samtalet vandrade mellan ämnen som miljöförstoring, jordförändringar, barnuppfostran och musik. Det kändes som om vi hade känt varandra betydligt längre en de fåtal timmar som hade förflutit.

Trött, lätt berusad av både vin och andlig spis och med tusen tankar i huvudet gick jag till sängs.  Jag sov hos Jessica under den just här veckan eftersom mitt hus för tillfället var  utlånat. Hon låg och sov sedan ett par timmar och jag kröp försiktigt ner utan att väcka henne. Utanför kom gryningen smygande, fåglarna vaknade. Ljuden och dagens händelser gjorde det svårt att koppla av och somna. Jag hade blivit tillsagd att det var bra om jag hade förberett mig med olika frågeställningar som jag ville ha svar på. Det kunde gälla precis vad som helst men jag kunde inte komma på en enda sak jag ville fråga om. Vad fanns det jag egentligen ville veta?

När jag till slut somnade fick jag en orolig sömn med hemska mardrömmar om vatten, skarpa ljusstrålar, explosioner och kaos. Jag mötte Karin i drömmen och hon försökte desperat att hjälpa mig att lösa mina problem, men hon kunde inte. Hur mycket hon än kämpade så fick hon till slut ge upp! Jag var mycket, mycket ledsen och i drömmen utbrast jag till Karin ” Jag visste  det! Mina problem är för stora – mitt karma är för tungt. Du kan inte hjälpa mig.” När jag vaknade hade jag kvar den tunga känslan av att Karin inte skulle ha förmåga att hjälpa mig. Det hör till historien att jag sällan kom ihåg mina drömmar. De gånger jag har gjort det har de varit detaljrika och mycket upprörande. I bland har samma dröm kommit tillbaka flera gånger, men innan den här dagen var slut skulle jag komma ihåg två starka drömmar som jag drömde för många år sedan.

När vi möttes för frukost på morgonen tittade Karin på mig och sade att hon varit ”på kurs” hela natten för att kunna ta emot mig. Det hade varit mycket vatten och laser även i hennes oroliga sömn och hon sade att vi måste sätta oss vid havet, nära vatten, för att hon skulle orka balansera upp förmedlingen och att berget vi tidigare hade pratat om var fel plats. Jag berättade om mina mardrömmar och hela situationen kändes allvarlig och olustig. Karin verkade frånvarande och okoncentrerad under hela frukosten och sade att de (guiderna) redan hade börjat att gå in i hennes kropp. Själv kände jag mig lätt obehaglig till mods och vibrerade inombords och var märkbart nervös inför vad som skulle följa.

”Vi måste ha med oss färgpennor och mycket vatten” sa Karin. Under lätt förvirring packade vi vattenflaskor, färgpennor, filtar och frukt i en axelväska efter en snabbt avslutad frukost. Klockan var drygt elva när vi gav oss av emot stranden för att göra den omtalade kanaliseringen. Kroppen vibrerade på ett obehagligt sätt medan vi gick nedåt havet, magen kändes orolig och det värkte i solarplexus. Det kändes som om något obehagligt skulle hända, en olustig känsla, pirrigt. Vi promenerade sida vid sida, tysta. Spänningen var tät och jag var nästan lite rädd för vad som skulle komma.

Väl nere på stranden valde vi ut en gräsbeklädd plats några meter i från vattenbrynet. Vädret var både soligt och molnigt om vartannat och vinden låg på ganska hårt i från öster. Vi satte oss ned på filten mitt emot varandra, plockade fram färgpennor, block och satte de medhavda vattenflaskorna inom bekvämt räckhåll.

Jag betraktade Karin där hon satt en halvmeter ifrån mig på filten nere vid stranden. Den 22-åriga flickan var blond, söt och lite mullig. Blicken var betagande djup. Ögonen var blå och lätt melerade. Håret var blekt och lite tovigt. Karin vände sig bort för ett ögonblick och tittade med halvslutna ögon upp mot de vita och fluffiga molnen i himlen. Sedan började hon:

”First you must remember this symbol”. Karin plockade upp de fyra färgpennorna och tog blocket från mig. Hennes norrlandsmål hade plötsligt förvandlats till en knagglig men kvittrande engelska som hade en munter underton med mycket humor. Hon utstrålade en intensiv välvilja och visade stor iver till att börja teckna. Hon betraktade de fyra färgpennorna och sade:

”Ah, wrong colours but it will do. I am not carrying my sticks today – it’s vacation.” Hon fnittrade med en ljus röst – nästan som en ekorre i en Disneyfilm.

Hon ritade upp en orange triangel med en grön liten ring i varje hörn och avslutade med att göra en blå cirkel innanför de tre gröna.

”This is a katalysator – be-hå-lare – You should think of seven with this. This is also a communicator – it goes directly up – and down… – it’s an elevator. You should use this to focus. This is an Atlantic technic. You are a very intelligent scientist, almost genius, but you do not use. You are lazy, you’re sleeping! You must use this technic to compress water!”. Hon tittade allvarligt på mig. ”Please write down!” sade hon vänligt men bestämt och pekade på papperet i mitt kollegieblock.

Jag  kände mig överraskad och lätt yr. Karin hade slagit om från den lite typisk långsamma norrländska stilen till en rapp kvinna med massor av auktoritet. Jag visste inte vad jag skulle tro och tänkte att det här för löjligt för att vara sant, men det fanns samtidigt en intensitet, skärpa och ett allvarligt lugn hos Karin som fick mig att verkligen ta in det hon sa. Spänningen i luften var ännu mer påtaglig nu. Min kropp och sinne var märkbart påverkad av närvaron av något. Jag tog pennan och började skriva medan hon upprepade vad hon nyss sagt.

Jag kände mig underligt påverkad och frågorna dansade runt i skallen medan jag skrev.

”Compress water? Is it really possible to use this to compress water?” sa jag något misstroget, och såg mig försöka pressa ned en liter vatten i ett decilitermått.

”Yes of course it is!” Hon tittade nästan argt på mig som om jag var en ovanligt trög och korkad elev. ”As well as you can make things out of other material as soil and tree you can compress water and make chairs and tables and anything out of water. You did this before and you must remember how to do it! It’s very important! Please write down and remember:”

Hon väntade ett ögonblick medan jag samlade mig och skrev vidare. När jag var klar sade hon:

”It was not completely your fault that Atlantis blowed up, but it wouldn’t had happened if it wasn’t for you” Den blonda flickan och tittade ingående på mig med sina, nu, grönblå ögon. Hon log och såg barnsligt förtjust ut.

”It’s not completely my fault that Atlantis blowed up, but it wouldn’t had happened if it wasn’t for me” upprepade jag högt och orden ekade runt i min skalle.

Jag var mållös och helt oförberedd för den utveckling som denna så kallade kanalisering hade tagit. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men närheten till tvångströja och farbröder i vita rockar kändes som inte allt för avlägset, när jag nedtecknade och betänkte det hon nyss sagt.

Skulle jag ha sprängt Atlantis…?

Eftersom jag alltid trott på reinkarnation och Atlantis så var inte tanken helt borta….men kunde det verkligen vara så att jag, just jag?!,  i en tidigare inkarnation ställt till det så pass att det var mitt fel att civilisationen på Atlantis gick under och försvann?  Tanken var överväldigande och svindlande men straxt kände jag mig tom och sorgsen. Reinkarnation såg jag som en realitet och ibland hade man ju fantiserat om att man varit Jesus, Napoleon, Leonardo da Vinci, Cesar, farao eller något annat fint. Men att ha sprängt Atlantis?!

Hon kunde lika gärna ha sagt att jag en gång hade hetat Adolf Hitler…

Karin iakttog mig under en nästan andäktig tystnad. Plötsligt spolade en som en våg av undermedvetna bilder över mig och jag såg mig själv när jag  befann mig i något som påminde om ett växthus med flera stora metallbehållare som påminde om  symbolen hon ritat, fyllda med forsande vatten, kristaller och blinkande ljus. Det kom in människor i byggnaden och jag blev mycket irriterad över att bli störd, trots jag visste att de var mina nära vänner. Jag var klädd i en vit klädnad och klimatet var tropiskt eller svensk högsommar.

Karin började tala igen.

”You’re a very intelligent scientist but you are sleeping. You’re very lazy and sleeping – but don’t worry, we will help you to remember and higher your frequency. It will be all right.”

Hennes röst fick mig att ryckas tillbaka till vår så kallade verklighet, här och nu, där vi satt på stranden. Det var den 13 juli 1997 och inget annat. Jag upprepade och skrev ned hennes ord och läste åter igenom det jag hade skrivit. Det gick för fort i mitt huvud nu. Jag var stressad, upprymd och samlad på samma gång. Min nyfikenhet var väckt. Jag ville absolut veta mer. Nu!

”So I have to compress water” sa jag, och blev medveten om hur korkat det både lät och kändes att säga det.  ”How will I do that and of what reason?”

”To get energy of course! And to get new material for building things! You can learn to build the most beautiful things out of water”.

Jag drunknade i hennes nu, intensivt gröna ögon och kände mig kluven. Jag visste inte hur jag skulle agera och möta denna ovana situation. En del av mig ville bara resa sig  upp och gå sin väg medan en annan, starkare känsla kände att det fanns en sanning i det och ville veta mera. Jag beslöt mig för att bara försöka följa med och skriva. Tids nog skulle jag hinna med att känna in vad förmedlingen betydde och om det hon sa var sant eller om flickan mitt emot mig helt enkelt var tokig.

Så jag satt kvar på stranden. Med en ung flicka som gav röst åt ett väsen som sade saker som både kittlande och skrämmande, för att inte säga otroliga. Det hela lät för fantastiskt för att kunna vara sant. Atlantis, vetenskapsman, teknik, stolar och bord av vatten!

Jag tänkte för mig själv att om hon bara låtsas förmedla ett väsen, och spelar teater, så gör hon det inte lätt för sig.

”Now you must drink water, lots of water – otherwise your brain might boil”. Jag drack några djupa klunkar ur vår medhavda flaska och kände hur det underliga trycket i huvudet släppte. ”It’s very important that you drink a lot of water and I mean a lot of water. We will higher your frequency slowly but if you do not rest and drink water we will have to put you in bed for two weeks with high fever if you don’t take care of your self”. Hon såg nästan road ut men var allvarlig. ”You have to learn fast!  Well, not learn – but remember. You know all the information necessary – You just has to remember how to use it”.

Och tänk så fantastiskt om jag nu skulle få någon form av formel för att tillverka material och energi av vanligt vatten. Tanken snuddade vid de patent och medföljande inkomster det skulle kunna medföra. Vad hade jag att förlora? Det är väl klart man vill bli stormrik!

”O.K” sa jag. ”How will I do this?”

”You wont work alone. You will find the right people to work with. You have already met a few of them – but they are still sleeping. The musicians your working with were also at Atlantis. The were also scientist but they worked with sound and you was working with water. The group you were leading and the soundpeople were having fights and arguments about how to use the technics. That’s why Atlantis blowed up!”

”So it was really my fault that Atlantis blowed up” frågade jag, för ett kort ögonblick road av den otroliga konversationen. ”Well, It was not completely your fault, but it couldn’t had happened if it wasn’t for you. But that doesn’t matter. You were only a brick in the plan. It would probably had happen anyway soon or later. It was your fault and it were others fault. It doesn’t matter anymore. You must teach your body that you won’t hurt people this lifetime. It’s very important!”

”OK”, sa jag.  ”Tell me how to compress water?”

”If  you take sound, colour and water – imagine what would happen – boom!  You were in the middle of the big blast at Atlantis. Then you went to the other island! You must find the color that do not exist! Imagine if you take colour, sound and water – what will happen?  Splash! Big movement! Some sound and colors make water expand and some make it compressed. It’s very simple!”

Det föreföll på något sett logiskt att man kunde sätta vatten i rörelse med hjälp av ljud och jag visste inom mig sedan långt tillbaka att ljud, materia och ljus bara var yttringar av olika frekvenser men det kändes ändå ganska långt borta att jag som hela mitt liv jobbat på krogar och med datorer skulle ge mig in i vetenskapen och börja laborera med vatten, ljud och färg för att skapa byggmaterial och motorer. Jag hade läst om Viktor Schuberger och det levande vattnet och fascinerats av hans forskning och idéer. Inom umgängeskretsen hade vi många gånger talat om centriputal rörelseenergi och implosionsmotorer. Vi hade på lekmannavis diskuterat hur man genom att skapa en accelererande rörelse inom en sfär borde kunna upphäva gravitationen och andra liknande företeelser. Tänk om det var omedvetna minnen ifrån Atlantis som varit orsak till allt detta och vi varit närmare sanningen än vad vi egentligen trott?

”You will also work with sound and light to open peoples consciousness in big scale! Before year 2000 you will find two new types of lasers, and the colour that doesn’t exist. Then there wont be any problem to compress water”.

Jag tänkte på Ulrik och Mårten och de andra i min bekantskapskrets som var mycket experimentella med syntar, seqvensers, övertonssång och andra ljud. Vi åstadkom en form av datoriserad musik som aktivt motarbetades av myndigheterna då den ansågs vara inkörsport till drogmissbruk. Vi hade nyligen startat en klubb där vår sammanslutning framförde sin musik & ljusshow där resultatet alltid blev en uppsluppen och trevlig stämning. Vi använde oss av snurrande, färgade lampor och rökmaskiner för att detta skulle synas, som tillsammans med musiken framkallade något som vi hade döpt till transfunktionella rytmer vilket hade en mild hypnotisk och sinnesutvidgande effekt. Människor gillade verkligen det vi gjorde och vi hade alltid problem med att blåsa av det hela inom angiven tid. Resultatet efter varje spelning var alltid en euforisk ”hög” stämning. Tidigare hade vi exprimenterat med sinnesutvidgande droger men detta hade vi nu lämnat bakom oss. Omedvetna om betydelsen av vad vi egentligen gjorde, hade vi alltså redan börjat med att praktisera och experimentera med detta arbete.

”How can I find a colour that doesn’t exist” frågade jag inför det till synes omöjliga uppdraget.

”Just look at the rainbow and remember the colours in your dreams – Then you will know. This colour can only be seen by a few people…

Jag skrev och när jag var klar så satt vi tysta ett ögonblick. Plötsligt dök det upp en minnesbild av en dröm eller om det var en en hallucination i från det förflutna.

Jag berättade för Karin (eller guiden) hur jag mindes drömmen av att jag kommit gående längs stranden och att det stod tre gigantiska UFO’n över Själsöberget. De var flera kilometer i omkrets och svävade ljudlöst ett tiotal meter över marken. Det kom några militärer i en jeep och sa att jag skulle åka upp till ett av dom. Plötsligt befann jag mig ombord på ett UFO som tycktes vara helt öde. Jag öppnade en skjutdörr och blev förskräckt för där inne hängde det människohudar med anletsdrag av flera personer som jag kände igen. Men de var tomma! Plötsligt blev jag kallad och befann mig i ett rum med en underlig varelse bakom något som kunde vara ett manöverbord. Först var jag lugn och betraktade varelsen ingående. Hans utseende var insektslikt, mörk och hårigt, men av någon anledning blev jag rädd och i takt med att min rädsla steg förändrades varelsens utseende tills det blev en fullständigt grotesk varelse.

Jag hade vaknat upp med ett ryck och med drömmen i klart minne. En ångestkänsla fanns i mitt bröst över att jag misslyckats kommunicera med varelsen p.g.a. min egna rädsla. Jag frågade guiden/Karin om det fanns någon relevans i denna dröm.

”Oh, yes” sa Karin. ”It’s the waterpeople. They come from Orion and they can transform into any shape. There is a lot of them in the sea. You have been to the spaceship ”The Star of Bethlehem” three times this lifetime. Next time you’ll go I’ll meet you there and we can have coffee – or tea, cause this ship will soon visit this area again” .

”You can go there whenever you want. I’ll teach you the technic later.”

”Now I’ll will let you know my name. I have only told one person my name before.” Hon tog blocket och skrev med versaler i blå tusch: OHMAIJIIN. Där efter strök hon under OHMAI och sade: ”This means Orion and this” , sedan strök hon strök under JIIN och sade ”this means commander. I am a commander of the Star of Betlehem”.

Jag tog in det hon sade som i trance. Först Atlantis, sedan kompression av vatten, lasers och nu UFO’n. Som jag dessutom skulle ha besökt tre gånger i detta livet! Det var nästan för mycket för min redan förvirrade hjärna. Jag satt tyst och stirrade in i de gröna ögonen. Ögonen log och var fyllda med kärlek och medkänsla. Vattenflaskan som nu var halvt utdrucken lockade mig och jag drack i stora klunkar. Jag betraktade hennes namn som hon skrivit på papperet OHMAIJIIN, Star of Betlehem, waterpeople. Det gick runt i huvudet och det kom suddiga minnesbilder ifrån det förflutna.

Plötsligt kom  minnen ifrån ytterligare en gammal, men då mycket mycket påtaglig dröm välvandes upp inom mig!

I början på åttiotalet hade jag gått igenom en stor personlig kris och återvände till mina föräldrar för att slicka såren. Jag hade levt ett hårt krogliv på denna tid ett liv med mycket alkohol och jag hade rökt mängder med hasch vilket resulterade i ett uppbrutet förhållande med min flickvän. Utan jobb, bostad och pengar fick jag en psykisk krasch och lade in mig ett dygn på psykiatrisk klinik för att upptäcka att den svenska psykvården inte var värd namnet. Med svansen mellan benen flydde jag tillbaka till Gotland och Själsö. Efter det att jag  hade varit komplett drogfri i drygt en månad  hos mina föräldrar, hade jag  en natt en otroligt stark dröm:

Jag drömde att jag låg ensam och naken på en luftmadrass i en swimmingpool. Solen och värmen gjorde mig sexuellt upphetsad och jag började att onanera. Plötsligt fick jag se en samling människor som stod på en balkong över mig. De pekade på mig och skrattade över min pinsamma belägenhet. Jag skämdes kraftigt och rullade av madrassen och ner i vattnet. Poolen visade sig vara bottenlös och jag kunde andas och röra  obehindrat under vattnet. Jag dök djupare och djupare ned i poolen som förvandlades till ett gigantiskt hav. Känslan var oerhörd. Det kändes som att flyga. Som Stålmannen.

Långt, långt nere fick jag plötsligt syn på en röd spiral som virvlade nedåt. Jag ökade min fart och kom snart i kapp spirale. Det visade sig vara sju vackra asiatiska flickor i röda siden kläder som lekte ”följa john” i vattnet. Vi lekte tafatt  med varandra en stund och jag kände mig åter sexuellt upphetsad. Jag lyckades fånga en av flickorna genom att greppa henne med en hand vid höften och hon vände sig emot mig. Hon var den vackraste varelse jag någonsin sett. ”Tänker du bara på sex?” sade hon lite surt. ”Jag heter Ontah”. När hon sagt detta kysste hon mig i en våldsamt elektrifierad kyss som sände kraftvågor genom min kropp och jag vaknade av att jag ramlade ner i sängen.

Jag måste ha svävat ca 30 cm över madrassen när detta inträffade och jag var med ens klarvaken och satte mig upp i sängen. Hela drömmen var etsad i mitt minne och känslan av urladdningen i kyssen satt kvar i min vibrerande kropp. Jag tände genast lampan, tog fram mitt kollegieblock och skrev ONTAH för att inte glömma namnet. Sedan dess har jag sökt efter namnet, bl a på Internet och i andra källor utan att ens lyckats finna ordet. Nu hade jag kanske chansen att få klarhet genom att fråga Karin.

”Do you know about Ontah” frågade jag, utan att berätta denna historia för henne.

”Oh, yes! Ontah is a good friend. She is in charge of the underwaterbases of this planet. There are many bases under water. Under this very island there is a big base. The name Ontah means: On is the name of her planet. On was also a city in the old Lemuria. The word Tah means commander.”

”Has this something to do with S:t Olofsholm” frågade jag som alltid känt en underlig närvaro på denna plats.  ”I’ll can’t tell you about that” sade hon,streckte sig efter blocket och sÂg underfundig ut.

Hon tog fram ett nytt ark i blocket och ritade ett blått streck med pennan. ”This is the ocean and this is this island” sa hon och ritade taggiga  vågor i grönt som skulle föreställa Gotland. Hon gjorde även en taggig rad av vågor som gick nedåt. ”When we go there we do like this” sa hon och drog ett orange streck mitt i havet. Strecket gick lodrätt ner betydligt längre ned än de nedåtgående topparna, vek av in under ön i en 90 gradig vinkel och vek av upp mot ytan igen. Om proportionerna stämde skulle det betyda att basen låg många tusen meter under marken.This is where Ontah is” sa hon och såg busigt glad ut.

”Can I go there” frågade jag styrkt av vetskapen om att jag skulle kunna få besöka ”Star of Bethlehem” och dricka kaffe!

Ohmaijinn skakade på huvudet och sa: ”Not now-the pressure is to much for you. You must higher your frequency to be able to go there but you can see Ontah. But not to often because she is very, very  busy”. ”Next time I’ll see you, I’ll beem you up!”

”When you want to see me or Ontah or go to the ”Star of Bethlehem” you first ask to se me then ask to go to the Star of Bethlehem and you will go there. But it’s better if you ask for me because Ontah is very busy”.

”You must learn quick to higher frequency. It’s very important. We will visit you in your house later. And you must remember – please write down the following:

Jag kände att den lätta huvudvärken var på väg att återvända, så jag drack ett par djupa klunkar med vatten och kände mig genast piggare. Jag tog fram ett nytt ark och gjorde mig beredd att ta diktamen ifrån denna varelse som tydligen kom ifrån Orion, hette Ohmaijiin och var kapten på rymdskeppet Star of Betlehem! Vem i hela världen skulle jag överhuvudtaget kunna berätta om detta möte för? Hur skulle männen i vita rockar som låste in sådana som trodde på sånt här reagera om de visste vad som var på väg att komma in i min världsbild? Tankarna virvlade i ett fullkomligt kaos. Men jag satt kvar. Jag var beredd. Ohmaijiin dikterade och jag skrev så snabbt jag bara kunde:

My intelligence will not hurt people this time – My body has to understand that. It’s very important that you do this”.

”Can you take more?” sa Ohmaijiin och såg lite orolig ut. ”Sure, sure” sa jag och kände ytterligare tiotusen frågor virvla runt i skallen. ”Well, if you explode this time it will be my fault” sa hon och skrattade.

Jag drack mera vatten och försökte att andas lugnt. Plötsligt dök mina vänner Camilla och Jannika upp i tankarna. De hade i början av 80-talet introducerat mig för en rörelse som kallades Krukan. Krukan hade bildats av en man som hette Sture Johansson och som mottog/kanaliserade en intelligens som kallades för Ambres i trance och gjorde en form av förmedling inför grupper.

Jag, liksom bl a Shirley Mclaine och många andra, hade haft turen att få närvara vid en omgång av hans teachings. Ambres var en gammal egyptisk själ som förkunnade den esoteriska kunskapen och jag hade haft hans skrifter som rättesnöre och inspiration sedan dess. Mina båda ”systrar” hade fortsatt att träffa Ambres på Sturidgården i Värmland och Jannika hade gått i skola för Ambres och lärt sig en typ av chackraflödesmassage och hon hade precis satt igång att behandla människor, genom att hela gamla sår i auran och avlägsna gammalt skräp i auran.  Jag älskar dessa två systrar högt och många är de andliga diskussioner vi haft genom åren…

Jag frågade därför: ”Vad vet du om Ambres?”

”Please write down” sa rösten som var vänlig men bestämd.

”Some people are earthpeople – they came down in two waves. First wave was” hon tog pennan och blocket för att skriva: EL-IN-AAH.

”EL is a star and this wave grounded Lemuria and Atlantis. You came with this first wave. You are a very old soul. You were a good scientist an surgeon then. You used to work under water. The people in the R-Å-D is from this wave and I am one of them. The RÅD is here now and all around us, but you can’t see them cause you can’t see yet…”

”Next wave was the entity ANTARES. They grounded Egypt. Ambres is second wave. Most people that come with the second wave are very tired. They want to go home. They are lazy and bored with this earthbuisness. You’ll meet a lot of moonpriest. You have karma with moonpriest. The are all pissed of with you cause you didn’t tell them what you knew. Please write down!”

Jag skrev för glatta livet och för varje ord så dök det upp tankar och bilder i ett virvlande tempo. Jag förstod att dessa små pusselbitar endast var fragment av någonting gigantiskt som det skulle behövas år av tillgång till denna källa som nu satt framför mig för att få till någon form av helhetsuppfattning om det hon förmedlade. Samtidigt ekade frågorna. Vem är jag? Vad är jag och vad har jag för roll i det hela? Varför jag och varför nu?

Rösten dikterade och jag skrev: ”Not completely my fault that Atlantis blowed up.”

Jag ramade in meningen och tittade på vad jag skrivit. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Om jag var galen eller om jag drömde. Det lät så ofantligt fånigt men ändå kändes det som en realitet att jag skulle ha levt på Atlantis och dessutom hade med dess undergång att göra.

”That’s why stucked”.

Jag skrev lydigt, ramade in meningen och drog ett sträck till den föregående. Sedan sade hon i snabb takt följande och jag ritade upp ett flödesschema efterhand.

”Start dreaming – Write down dreams”

”Remember colors”

”Good scientist – Good surgeon”

”When Atlantis blowed up – I went to other island”

”Ashamed – afraid”

”Got stucked in timelap”

”Gamemasters played tricks with me for long time”

”Many channelling people work for gamemasters”

”The gamemasters want to keep power and prestige and need energy from earthpeople to stay alive”

Det gick så fort nu att jag han knappt med att fråga eller ifrågasätta det hon sade. Tids nog skulle jag dock få tid att fatta, tid att analysera och se. Jag skrev med en intensitet och koncentration som jag aldrig tidigare upplevt. Det kändes som det jag just nu gjorde var det viktigaste ögonblicket i mitt liv.

”Dolphins can make things happen faster – you used to work under water”

”Wait, please wait” sa jag och betraktade det jag nyss skrivit. Mina ögon och tankar föll på stycket om moonpriests och jag frågade: ”What didn’t I tell the moonpriests?”

”Can you take more?” sade hon och betraktade mig ingående.

”Yes, yes, please continue” sa jag och hoppades att kunna räta ut ett och ett annat frågetecken. Hon betraktade mig och sade ”Wait, must phone home!”. Hon tycktes försvinna långt bort i tanken. Strax tittade hon på mig igen och sade:

”Please write down”

Male=Red wine

Female=White wine

”What would happen if you take one drop of white wine into the red wine?” frågade hon.

Jag tänkte efter och konstaterade ”Not much”. ”Thats right” sa hon och såg glad ut över att jag tycktes förstå vad hon var ute efter.

”Alright, If you put a drop of red wine into the white what will happen?” sa hon och såg ut som om jag hade chans att vinna högsta vinsten. ”Maybe you get roséwine” sa jag utan att egentligen fatta någonting.

”Thats right”, sa hon. ”Male moonpriest could mix with earthpeople without anything would happen, but female are more sensitive and carry children so the can’t!  You was a female moonpriest in Egypt at the time Farao and others should return to the stars and you knew about this, but you didn’t tell the other moonpriestess”.

”Please, go more slowly” sa jag och kände viss bestörtning över att jag inte bara hade sprängt halva Atlantis. Jag hade tydligen även förhindrat Egyptens månprästinnor att återvända ”hem”, vart det nu var, genom falskspel.

”OK, you were an female priestess in the moontemple of Egypt  in the beginning of the second wave. You teached in kundalini-sexuality and tempeldance and you teached priests and priestesses not to go to bed with earthpeople. You did this for a long time. Then there came a big crises and farao and others had to return back home to the stars but they wanted to develop the people of Earth so what to do” sa hon frågande och såg glad och självbelåten ut.

”Let priests and priestesses mingle with earthpeople” sa jag och började att koppla bilden.

”Yes of course” sa hon ivrigt. ”And the male could mingle and still go back but the priestesses couldn’t. They couldn’t go back to the higher frequency after been to bed with earthpeople. They got stucked here for 2 500 years and had to incarnate over and over again. That’s why they all are pissed off with you but they know it was a part of the divine plan. Their children was carrying the seeds to be able to wake up now. Most of the woman you meet this lifetime are old moonpriestesses. But now I’ll will release you from your guilt. You have no guilt left either when it comes to the Atlantis or the karma with moonpriests. Understand? You have no guilt no more!”

Jag kände mig inte direkt skuldtyngd av varken månprästinnor eller Atlantis så jag sade:

Ok. I have no guilt, no more.

”I have to go now. Do you have any final question?”

Om jag hade några frågor? Jag hade tusentals tankar och frågor men kunde inte fokusera på var jag skulle börja. Det snurrade i huvudet och jag blev sittandes tyst. Jag stirrade in i Karins ögon utan att få fram ett ljud.

”Find a laserstav, sa Ohmaijinn. And listen to dolphins. They will help you to remember faster”.

”What is a laserstav” frågade jag.”Laserstav is a crystal, for healing and protection.”

”Can I find a laserstav in Jessicas butique?” (Jessica hade en liten affär där det såldes kristaller och andlig litteratur.)

”No, not in her boutique. You are intelligent. You will find your own. Don’t be stupid! Have to go now or Karin will get sick. I am very, very, very, very, very, very, very happy to see you again. Goodbye! My name is OHMAIJIIN and don’t you ever forget about me!”

Jag satt tyst. Jag var tagen och förvirrad så att jag knappt visste vad som var upp och ned.

”Goodbye!” sa Ohmaijiin. Jag svarade ”Goodbye”.

Sedan sade Ohmaijiin Goodbye säkert trettio gånger. Det lät som en skiva som hade hakat upp sig och jag förstod senare att var andra väsen nere i Karins kropp, som tidigare inte givit sig till känna, vilka passade på att ta adjö.

Vi satt tysta i några minuter på stranden medan Karin ”landade”.  Till slut så bröt hon tystnaden och sade: ”Vad länge de var här i dag och det var ovanligt mycket information som du fick ta emot. Du måste dricka mycket vatten under hela dagen i dag.”

”Kommer du ihåg något” sa jag förväntansfullt och hoppades på ytterligare någon form av bekräftelse på det som nyss skett.

Karin svarade: ”Jag kommer bara i håg det som är ”allmän information”, dvs det som jag behöver veta för min egen utveckling och för det arbete jag har att göra. Det som är din personliga information försvinner ut ur mitt minne direkt när jag mottagit den.

Vi packade i hop våra saker och började gå hemåt på darrande ben. Jag kände mig mycket omtumlad. Dock visste jag att detta bara var början…Denna kanalisering skulle följas av ett hundratal under ett mycket intensivt år som verkligen förändrade min världsbild och min syn på mig själv…

To be continued…